Jag är så trött. Och ledsen. Och trasig. Igår natt gick jag in i lillebrors rum och kollade så att han andades tre-fyra gånger. Lusten att väcka honom, för att vara säker på att jag kunde, var så stor att jag nästan inte kunde låta bli. Men han pratade en hel del i sömnen och snarkade, så jag hade egentligen inget att oroa mig för. Han var som vanligt igen.

Jag vaknade på tisdagsmorgonen och gick på toaletten. Jag mötte pappa i korridoren när han gick upp till jobbet. Sedan kunde jag inte somna om. Jag bara låg där och stirrade. Sedan hörde jag det konstiga ljudet, jag kunde inte ens säga vad det var som lät. Jag vet inte hur jag tänkte, men jag flög upp och sprang in i Eriks rum. Jag passerade mamma i korridoren. Det var så fruktansvärt tydligt att något var fel när jag hörde hans andetag och såg hur hans kropp rörde sig. Han vaknade inte när jag skakade om honom eller slog honom på kinderna. Han bara fortsatte vara sådär otäckt borta. Jag sprang tillbaka till mitt rum och hämtade mobiltelefonen, slog 112 för första gången i mitt liv och följde alla instruktioner jag fick. Jag är så tacksam för den lugna mannen på larmcentralen.

Ambulanspersonalen kom när jag satt med honom i knät på golvet och höll i honom så att hans huvud inte föll mot bröstkorgen. Han fick kramplösande medicin och efter en stund, det hela varade nog i tio minuter, så vaknade han till. Han trodde först att ambulansföraren var jag. Men när de rullade iväg honom var han helt vid medvetande och tog min hand i förbifarten. Det var hemskt att inte få åka med ambulansen, men jag och mamma ilade efter.

Jag förstår inte hur jag kunde vara så lugn. Nu när jag tänker tillbaka på det växer paniken till en boll i magen på mig. Jag vet inte vad lugnet kom ifrån, men det var inte förrän vi kom hem igårkväll som jag sprang in i en mental vägg av utmattning och panik. Men jag är stolt över mig själv. Stolt över att veta att jag kan vara så lugn och sansad i en situation som jag alltid varit (och fortfarande är) livrädd för. Stolt över att jag reagerade så snabbt utan att känna någonsomhelst rädsla när det verkligen gällde.

Jag älskar min familj så mycket. Det finns inga ord. Jag skulle göra allt för dem, om jag kunde. Nu kan jag bara be för att allt kommer bli bra igen och att alla jag älskar finns i min närhet.

Jag är sjukt trött idag efter en ganska så sömnlös natt. Jag försökte somna utan tabletter och fick därför ligga och stirra i taket mestadels av natten. Dumt beslut, och jag fick ändå använda piller för att somna sen. Bella sov som en stock efter dagens äventyr och snarkade nybadad och fluffig i mitt knäveck. Hon verkade riktigt glad och nöjd.

Jag, Marit och Ida begav oss ut i naturen igår med kamerorna i högsta hugg. Bella fick följa med som fripassagerare. Vi åkte till Penåsa och utforskade ödebyn där. Att trotsa terrängen var roligt, och vi hade en liten svart hundrumpa som guide. Hon var riktigt duktig på att följa stigen. När vi sedan kämpat, krupit, blivit rivna och fått spindelnät i munnen kom vi fram till ödebyn och insåg ganska snabbt att det hade varit lättare att ta den andra vägen. Men vi överlevde. Och fick lite motion på köpet.

 

 

 

 

Bella uppförde sig väldigt bra på utflykten, tiggande och vattenstänkande inräknat, men fick för sig att rulla sig i en av högarna som kossorna lämnat efter sig. Jag blev lite upprörd. Men hon fick som straff att bada när vi kom hem. Inte uppskattat.

 

 

Det var en jättefin dag, och Öland är så fruktansvärt vackert. Jag njöt och njöt.

KursivaLi

Nej, jag tror inte jag orkar hoppas mer. Det här går ju bara åt helvete. Jag slutar tänka på det här så mycket det bara går, puttar undan alla känslor, och försöker leva mitt liv som om jag aldrig känt nåt för dig. Det gör ju bara så jälva ont att jag blir tokig. Hur kan människor hantera det här?

God natt känslor, vila stilla i ert mörka hörn och stör mig inte.

 

Roslyn.

Är det verkligen fem dagar sen jag bloggade sist? Vad tiden flyger. Den liksom smiter lite omärkbart när man tittar åt ett annat håll. För övrigt är Franska1-kursen slut imorgon. Både sorgligt och otroligt skönt. Jag överlevde! Hurrah! Jag vill tacka mamma och varma koppen. Men, och det är ett ganska rungande men, på måndag börjar Franska2. Holy fruitsalad. Har ganska bra resultaten i kursen i alla fall, så jag tror jag hoppas lite på ett VG. Det hade varit sjukt roligt!

Igår kväll försvann tydligen elen på hela Öland. Jag hade precis gått upp ur badet och slängt på mig lite underkläder. Sen blev det mörkt. Och så fruktansvärt tyst. Jag utstötte ett svagt: "Hallååå...?" Och det tog inte så lång tid innan någon räddade mig ur mörkret, som tur var. Vi samlades i köket runt ljus och hade det förskräckligt trevligt, trots detta mörker. Det är inte ofta det är strömavbrott hos oss, så man var ju inte direkt beredd. Jag gick runt i köket med en ficklampa när elen kom tillbaka igen och höll på att dö av rädsla när alla ljud kom tillbaka igen. Våran köksfläkt låter förljävligt. Förbenade 80-talshus.

Jag behöver nog åka på spa eller liknande. Men jag lever åtminstone. Och jag har tid. Och tro. Jag behöver fokusera på allt det där som är bra och bara flyta med. Det är lite knepigt ibland, som resten av världen säkert redan märkt, men det skadar ju inte att försöka.

Men veckans stora plus kan sammanfattas ungefär såhär: Jag, Josefin och Sara har bestämt träff. Skivstången (och instruktören Magnus) är otroligt underbar. Mamma har köpt en ny dvd (med divx-stöd). Jag har klarat första franska-kursen. Jag har köpt massa nytt garn. Jag har fått umgås lite med en underbar människa (som borde vara min). Man ska uppskatta det lilla. Då mår man bäst.

Nu är det snart Biggest Loser, och det får jag inte missa. Det är ju final five för bövelen.

A bientôt!
KursivaLi

 

 

Hahahaha! *dör*

Jag är tydligen utmattad, stressad, kroniskt bakis och jävligt förkyld. Och lite gnällig också (som om det var något nytt). Jag tror egentligen allt beror på för mycket stressande. Jag behöver lugna ner mig, ta livet som det kommer och fortsätta ha min orubbliga tro på att allt kommer bli bra. Det är svårt att tänka ordentligt när man har feber dock. Sara sms:ade i morse och hade feber och var sjuk hon också. Stackars. Tror ni förkylning smittar genom sms? I så fall smittade hon mig nog i morse. Fy på sig. Hoppas du blir bra snart, sötaste, och att Jonas skämmer bort dig!

Igår började mina ögon bete sig väldigt konstigt. Pupillen i högra ögat var större an den vänstra. Jag avfärdade det först som linserna, men i morse när jag vaknade var det likadant igen. Jag googlade mig fram till svaret; jag är utmattad och stressad. Det kan hända ibland att pupillerna blir olika stora (att man har lite svårare att fokusera med blicken) när man är riktigt trött. Jag vet inte om det här har hänt mig förut. Nu när jag har linserna så har jag bättre koll på ögonen än jag hade innan. I vilket fall som helst så ser jag ganska rolig ut. Lite drogad, som Ida föreslog.

Det känns som om någon har bytt ut min mage mot ett hamsterhjul. Och hamstern bara springer och springer. Jag har mått illa sen igår morse och det vägrar ge med sig. Antagligen gillade inte mitt immunförsvar att jag var och festade i lördags och straffar mig nu för detta. Här, varsågod, ta lite magsjuka. Jag vill ha massor av cola, kyld av is, och en trevlig människa som sitter bredvid mig och taktfullt nickar och ler när jag gnäller. Finns de på postorder?


Jag minns inte vad jag drömde i natt, men det är flera ansikten som dominerar mina tankar när jag försöker minnas. Det är både frustrerande och lite exalterande, måste jag säga. Efter Inception igår trodde jag att mina drömmar skulle vara mer livliga och invecklade, men min hjärna skippade nog den biten och bestämde sig för att bete sig som en kärlekskrank tonåring. Hur hamnade min hjärna i detta stadium, frågar jag mig? Är det inte lite sent att tänka som en tonåring när man är tjugo? Eller har jag fastnat?

Jag funderar på att försöka tvinga ut någon i regnet och köpa cola, men jag är jättesäker på att det inte kommer funka. Så antingen får jag pallra mig dit själv, och möjligtvis kräkas lite på en kassörska, eller helt enkelt leva utan, och inte kräkas lite på en kassörska. Jag gråter på insidan.

Jag tappade för övrigt en lins idag och började febrilt leta efter den utan resultat. Någon timme senare uppdagades den innanför min tröja, hopknycklad till oigenkännlighet. Efter en stund sms:ade Specsavers och upplyste mig om att mina nya linser kommit. Booya?

Nu ska jag fortsätta ligga här en stund och kanske lyssna lite på musik. Och låta lite idéer flöda. Det har ju ingen dött av (om man inte är med i Inception då, såklart).

KursivaLi

Det har varit en dag fylld av skräckblandad förtjusning. Illamående och bakis-ångest blandat med massor av True Blood och bio med syster och Rasmus (tack syster). Sitter här och är fortfarande otroligt bakis (God, smithe me now), trots intag av fet mat och extrema mängder vätska.

Festen igår var, låt oss säga, en upplevelse. En del grejer vill jag bara stoppa undan i den mörkaste vrå jag kan hitta och sen glömma bort dem (fast jag vet att det inte går). Men jag har bestämt mig för att hålla fast de viktigaste delarna; de underbara delarna som jag antagligen kan bli lite lycklig av ibland. För jag råkar vara för feg för att lyssna på mina känslor. Förutom när jag släpper lite på kontrollen. Alkohol brukar ju ha den effekten. Men i vilket fall som helst så menade jag det. Jag gillar dig. Helvete, vad jag gillar dig.

Mitt liv är väl inte precis lysande, men det ger jag blanka fan i idag. Jag tänker bara hålla fast lite vid det goda och låta mig själv känna det ett tag. Det finns nog med tid för att tänka på det dåliga en annan dag, det är jag rätt så säker på.

Jag hoppas bara att det kommer hända något nytt snart. Något otroligt.

Jag blir jättekorkad när jag är nervös. Alla ord bara försvinner och jag sitter med ett attraktivt: "Ööhhh" på läpparna. Huvudet blir som ett svart hål och hjärnan sugs iväg till andra dimensioner. Och där sitter man och försöker få fram något vettigt och säger istället något helt och hållet jätte-korkat. Nu kommer jag alldeles säkert få IG i franskan. Herregud. Be kind, rewind.

Jag tänker inte jobba så mycket mer idag. Jag tänker dagdrömma om Alexander Skarsgård istället. Det är mycket trevligare. Jag ska också knåpa ihop ett brev till honom, äkta fangirl som jag är, och berätta för honom precis hur talangfull och het han är. Om han inte kommer till Öland nästa sommar, så jag får krama honom, så kommer mitt hjärta att bli krossat.


För övrigt så hämtade jag linserna idag! Nu ser jag utan glasögon. På riktigt. Jag är helt salig, faktiskt. Det är första gången sen sjuan som jag kan vara utan mina glasögon och faktiskt uppfatta omvärlden.

Ikväll ska jag se på True Blood och Edward Norton-filmer. Och äta choklad. Massor av choklad. Imorgon är det delrpov på fyra timmar. Choklad. Jag behöver choklad.

Tänderna är nyborstade och sminket borttvättat (för jag fann min bortsprungna mascara, yey). Härnäst på schemat står True Blood som jag har längtat efter att se hela dagen. Jag vill dessutom ha mer Alexander Skarsgård, men jag är tålmodig. För jag vet att han är med mycket mer i andra säsongen. Mmm.

Gitarrkursen var tydligen inställd idag. Något som jag och resten av kursdeltagarna missat (läs: inte blivit informerade om). Bummer, liksom. Så vi satt utanför musikhuset i cirka en timme och snackade. Det var väldigt trevligt folk! Bland annat Tysk/Bulgariska Sonja som precis flyttat till Kalmar. Hon har bott där sen i lördags. Jag tyckte hon var skithäftig som bara bestämde sig för att ge sig på en kurs, fast hon inte vet något om stan. Hon var väldigt söt och så himla trevlig. Pratade mest med henne och en kille, som jag tror hette Anton (jag och namn funkar inte), som var vänsterpartist och väldigt mysig. Det var otroligt kul natt få träffa lite nytt folk och bara prata lite. Glad och nöjd är jag, trots utebliven gitarrlektion. Jag har nästan bestämt mig för att gå på Linné nästa år. Nästan.

Imorgon ska jag träffa min söta Sara och träna skivstång. Ja, jag ger mig på det igen. Armmuskler, dammit! Jag måste fortsätta, annars kommer jag aldrig kunna se mig själv i ögonen. Heja mig!

Nu: True Blood.
God natt!

KursivaLi

 

 

De har varit en sån där "shit-vad-jag-är-värdelös-dag" då jag bara vankat omkring och känt just detta. Att jag är värdelös. Och ganska onödig. Franskan går åt helsefyr, fortfarande, och mitt huvud är lite som New Orleans under stormen Catrina. Men jag vet att det kommer kännas bättre igen, och jag försöker verkligen. Idag har jag åtminstone gjort lite saker jag kan vara stolt över. Jag ger mig själv en mental klapp på huvudet nu. *klappklapp*

Sofie gav mig ett knippe mynta när vi var och hälsade på häromdagen och rådde mig att göra te av bladen. Jag har aldrig smakat ett så gott te i hela mitt liv! Jag överdriver inte. Om man låter de små rackarna simma omkring i koppen medan man dricker blir det hur gott som helst. Jag ska plantera växter här hemma som kan användas till att göra eget te. Jag slår vad om att det är godare (och definitivt mer miljövänligt) än det te man köper i affären.

Okej, jag ska försöka att inte klaga mer på pluggandet (som är helt självvalt och frivilligt) utan försöka inse att det kommer att sitta som en smäck till slut. Men kanske inte just nu. Jag ska göra mitt bästa. Punkt slut. Och det finns faktiskt inget bättre än att bli avbruten mitt i pluggandet av en stor, varm, grå, bufflig katt. För en sekund trodde jag att han hade stångat mig så hårt att jag blödde näsblod (men det var bara katt-dregel). Det är otroligt vad stark han är när han kelar, min lilla Pooh.

 

Imorgon börjar gitarr-kursen och mitt huvud upptas av mer eller mindre triviala frågor som har med detta att göra. Jag antar att man inte behöver ha med sig gitarren på introduktionsmötet. Eller? Håhå, har man inga problem så skapar man sig några. I vilket fall så går jag dit, gitarr-lös, och sitter och ser glad ut. Det löser sig. Efteråt ska jag, hör och häpna, till Harry's. Jag blir förhoppningsvis insläppt. Annars vettefan. Pappa ska dit och kolla på fotboll så jag raggar skjuts med honom och mamma efteråt. Och kanske får man en öl innan? Inte så pjåkigt.

Nu ska jag och knorr-hunden lägga oss och sova. Hon har tagit hela filten som vanligt. Jag får väl roffa åt mig det lilla som bjuds och vara glad för det. Hon är fortfarande lite sur på mig efter att jag badade henne i förmiddags, så det är fjäskande som gäller om man inte vill ha en förbenad hund.

Jag är så fruktansvärt svag för superhjältar. Det kvittar om de är klädda i trikåer eller har kalsongerna utanpå byxorna. Det är deras hjärtan, deras otroligt starka vilja att göra skillnad och förändra, som får mitt hjärta att slå lite extra. Att de dessutom har svagheter, som gör dem lite mer som mig (mänskliga), är det mest fantastiska av allt. Stålmannen har sin kryptonit, Iron man har sitt hjärta, Spindelmannen har sin Mary-Jane. Att kunna visa sig svag är något av det starkaste en människa kan göra, hjälte eller inte. Och att samtidigt kunna utföra hjältedåd, är inte så illa.

Lördagen har kommit och passerat. Jag ligger i min säng, invirad i täcke och filt, men min lilla knorr-hund vid fötterna. Hon snarkar och sover redan, den lilla förrädaren. Här får jag ligga vaken och sömnlös alldeles själv. Fantastiska idéer om stordåd och hjältedrömmar virvlar i min stackars hjärna och jag önskar, lite försynt, att också jag var född på Krypton. Att kanske jag kunde göra lite skillnad. Lite stordåd. Att inse att jag inte kan utföra de saker som Stålmannen kan skjuter jag upp till en annan dag. Jag låter den sockersöta förnekelsen få ta över en stund till. Den kan få härja lite i min kropp medan jag sover och inspirera mig till ljuva drömmar.

Eftersom jag nog inte kan rädda världen, får jag väl syssla med annat så länge. Titta på Star Trek och sticka med strumpstickor till exempel. Inte så pjåkigt det heller, fast det inte utrotar världshungern eller avslutar krig.

 

KursivaLi

Lördag morgon, inte riktigt vaken än. Jag får liksom anstränga mig lite extra för att göra de mest vardagliga saker. Jag öppnade skafferiet och kom inte riktigt ihåg vad jag gjorde där. Det tog mig cirka trettio sekunder att komma på att det var musli jag letade efter.

Vi ska snart åka och fira min lilla kusin Agnes som precis fyllt fyra. Hon är en bedårande liten varelse och hennes bror Johannes likaså. Jag har stickat ett par vantar till henne och en liten amigurumi-hund. Jag hoppas hon blir lite glad, i alla fall. Hon önskade sig faktiskt "allt och ett kort".

Oj, nu kommer syster med bilen. Måste smita.

KursivaLi

Nu har bloggen inte klamydia längre. Mycket skönt. Nu har den skor. Skor är tusen gånger bättre, tycker jag.

Lunchar lite lätt nu på mammas härliga solrosbröd och varma koppen (ost och broccoli). Den har fått stå och dra sig lite så nu är den alldeles god och fantastisk. Det verkar som om jag har blivit lite lätt besatt av dessa varma koppar. Men det är gott, lätt och mättande.

Jag försöker intala mig själv idag att det inte är hela världen om jag inte klarar det muntliga så bra imorgon. Jag pluggar för min skull, för min utveckling, inte någon annans. Om jag inte är bra på att prata franska än så är jag väl inte det då. Det måste få hända i min takt. Men det är svårare att lyssna på den positiva rösten än det är att falla pladask för allt det den negativa rösten tjatar om. Imorgon är det dags, i vilket fall. Jag ska förbereda mig så gott det går, ta ett djupt andetag och göra mitt bästa. Jag ska sätta upp en bild på Paris på dataskärmen som inspiration.

Det är inte mycket ordning i mitt liv, men jag försöker i alla fall. Jag tror man få pluspoäng för det. Franskan är, rent utsagt, åt helvete (det är bara vecka två). Mitt sociala liv är ungefär som det alltid har varit (katastrof). Behöver jag ens nämna nåt om förhållanden? Allt är ganska ologiskt. Vem det än är som är den högre makten så tycker jag att han/hon behöver tänka om lite. Faktiskt.

Spenderade min dag i Kalmar. Köpte upp det mesta av CSN-pengarna på Friskis, men jag tror det är värt det. Satt och pluggade på Bibblans café i några timmar. Jag vet inte om jag fick så mycket gjort egentligen. Men det är så mysigt och lugnt där att jag i alla fall lyckades slappna av lite.