Jag brukar vara bra på multitasking, men vissa saker kanske man ska undvika att göra samtidigt. Jag kokade nudlar, värmde kaffe i mikron och packade väskan samtidigt. Don't try this at home kids. Kaffet i mikron kokade över så när jag lyckades ta mig dit (från andra änden av huset) var mer än hälften av kaffet inte kvar i koppen längre. Jag slängde mobilen i golvet. Nudelvattnet kokade över. Varför, människa, kan du inte bara ta ett djupt andetag och göra en sak i taget? Man sparar ju inte precis tid på att springa omkring och torka upp diverse utspillda vätskor.

Om några timmar ska jag bege mig mot staden igen och träffa på lite härliga människor. Jag ska efter en lång tid av längtan äntligen gå på mitt första stickcafé med Stickklubben. De är otroligt duktiga stickerskor och jag har sett flera av deras alster över hela Kalmar. Förut har tiden alltid krockat med annat, men idag ska det bli av. Jag tar med mig min Sara också, så blir det mindre läskigt. Funderar dock på att ta med mig virkningen och vara lite rebell.

Det stod en helt underbar present åt mig på köksbänken när jag kom hem. Nina hade målat en bild på alla mina fem katter, och den är helt underbar. <3

Nu ska jag nog ta min julklappshund och gå ut lite. Efter tvångskelet förtjänar hon det.

Saskia Hamilton - Ben Folds & Nick Hornby

KursivaLi

Vem kommer krypande tillbaka till gamla bloggen? Jo jag. På mina bara knän. Jag har saknat den hur mycket som helst. Trots att det tog lite tid att inse att tumblr och jag aldrig skulle kunna bli samma sak, så tar bloggen emot mig med öppna armar. Och som chokladkaka på tårtan så har den fått en rejäl ansiktslyftning. Lite vårstädning.

 

Varje gång jag tittar ut genom fönstret och ser snön känner jag en speciell känsla i magen. Det är som att julkänslan automatiskt infinner sig när jag ser snö. Jag känner att varje år blir julkänslan mer och mer påtaglig. Är det inte så att julen ska vara viktigast när man är barn? Jag tror att det går åt andra hållet för mig. Jag blir bara mer och mer fäst vid julen. Kanske för att jag har vänner som betyder otroligt mycket. Kanske för att jag mår bättre nu än jag gjort på länge. Kanske för att julen har ett värde nu som den aldrig haft förut. Men lite melankoli finns där också. För jag önskar jag var modig nog att göra snöänglar med någon som betyder mycket. 

Imorgon ska jag till sjukhuset och träffa en läkare angående min senaste ändring i medicinen. Jag tycker att det har gått väldigt bra med den här sorten och har inte fått så många biverkningar som jag väntat mig. Vi ska också diskutera KBT-terapi. Jag tror att det är steget jag behöver ta för att begränsningarna i mitt liv ska bli mindre påtagliga. Jag tänker inte ljuga, det är mycket som är svårt för mig att göra och ibland mår jag väldigt dåligt över det. Och KBT kan hjälpa mig att må bättre. Hjälpa mig att våga (och kanske finna någon att göra snöänglar med).

Jag hittade en gammal bild på hårddisken som gjorde mig chockad. När jag var yngre tyckte jag att jag var fet, ful och knäpp. Men när jag tittar på bilden tycker jag att jag var söt. Och smal. Och ganska normal. Min uppfattning av mig själv har alltid varit lite "off" och jag önskar verkligen att den inte var det. Men jag försöker att se på mig själv som en vacker varelse med intelligens och värde. Jag försöker komma ihåg vad en speciell person sa till mig för inte så länge sedan. Jag försöker komma ihåg att jag är fantastisk. Och älskad.


Bilden är tagen i Februari 2008.

Nu ska jag krypa i säng och läsa en ganska fånig (men väldigt bra) bok. En sån som man inte behöver anstränga sig för att läsa. 

KursivaLi

Jag är fullständigt kär i snön. Det är så vackert och ljust ute nu. Det är faktiskt lite frestande att springa ut och kasta sig i snön, göra snöänglar och bygga snöfort. Kanske man kan bjuda in lite barn (eller vuxna barn) och ha snöbollskrig? Sedan skulle man samlas inomhus och dricka massor av varm choklad. Det hade varit mer än epic.

Fick första lönen den här månaden också. Det var verkligen bra, eftersom csn har bestämt att jag bara läser 75% isället för heltid. Vet inte riktigt vad deras problem är, men de är väl bara att tacka och ta emot antar jag. Överklagade i alla fall och fick rätt på en punkt. Booh-ya. Något gott kom ur de hela. Jag har betalat räkningar idag men med resterande pengar ska jag köpa julklappar. Jag har en del bra idéer och hoppas att jag kan få tag i de saker jag har ögonen på. Det kommer bli så kul med jul i år. Jag är faktiskt väldigt pepp!

Imorgon ska mamalama och jag sälja saker på julmarknad så julkänslan kommer vara på topp! Jag ska dricka glögg och äta pepparkakor tills jag sprängs. Minst.


KursivaLi

 

Morgonkaffet är dagens absolut bästa kaffe. Det smakar underbart. Jag tänker ta en liten stund åt att njuta av mitt kaffe innan jag kör igång med dagens plugg. Jag har egentligen inte haft så mycket att göra den här veckan, och det har båda varit skönt och frustrerande. Idag står lite Textkommunikation på schemat. Jag ska analysera olika artiklar och skriva om det personliga språket. Att jag gjorde exakt samma uppgifter på folkhögskolan innan jag slutade är ett stort, stort plus.

Ikväll ska jag jobba lite och ta en paus från att sitta framför min dator. Jag har spenderat äckligt mycket tid här den här veckan. Nästa vecka får det bli skärpning. Och på lördag, på lördag, då ska jag se Harry Potter. Jag är så pepp att jag knappt kan sitta still på stolen. Och jag har hört att den är väldigt bra. Jag längtar.

KursivaLi

• ljudet av koppar som krockar.
• naglar som seglar över huden på mina armar.
• den enkla glädje som uppstår när man hör en låt man tycker om på radion.
• att få en främmande människa att le.
• ljudet av en skrivmaskin.
• att teckna och se något nytt växa fram.
• att dricka nybryggt kaffe på ett mysigt café.
• att höra orden: jag älskar dig.
• handskrivna brev på posten.

KursivaLi

När all press släpper taget känns det som om tusentals tyngder bara ramlar av axlarna. Det känns som om man gått framåtlutad så länge att man inte minns hur det är att gå rakryggad. Man får lära sig om igen hur det känns att finnas till utan konstant stress. Det är jobbigt att släppa taget, men det är också väldigt nyttigt att lära sig göra det.

Jag har planerat en mysig morgondag utan stress eller måsten. Jag tänker gå till Kunskapsnavet och ordna upp alla kurserna, släntra till ett café och fika. Jag tänker skriva lite och kanske möjligtvis teckna eller fotografera. Bara ta det lugnt, andas och finnas till. På kvällen går jag över till Oscar och tar det lugnt med honom. Allt kommer bli bra igen. Jag måste bara andas.

 

KursivaLi

Förlåt för att jag försakat dig. Tumblr är ondska och frestelse. Jag har faktiskt saknat dig, bloggen. Faktiskt. Det är bara så att jag får så mycket kommentarer och träffar så många spännande människor på Tumblr. Det är roligt. Du är lite tom och ödslig, bloggen, fast jag gillar dig ändå. Vi har en annan relation, du och jag. Förlåter du mig? Åh, vad bra.

Det är väldigt mycket drama i mitt liv just nu. Ibland tror jag att man kan få lite för mycket drama. Om allt bara kunde lugna ner sig lite så att jag kan få andas så hade jag varit väldigt tacksam. Jag är inte precis typen som tycker om fart och spänning jämt. En lugn kväll i pyjamas med chips och film är lite mer min grej. Så snälla drama, lämna mig och min familj ifred en stund. Vi behöver titta på film i pyjamas. Dessutom behöver jag slippa att vara hyper på kvällarna (och just nu). Tack.

Morgonen spenderades på Strömssons Bageri med kaffe och NaNoWriMo planerande (läs mer om NaNoWriMo här eller här). Att sitta på caféer och skriva måste vara en av de mysigaste sakerna man kan göra här i livet. Man ska uppskatta de små tingen; som gott kaffe och knapprandet från ett tangentbord. Jag gick sedan till min optiker för att fortsätta diskutera användandet av linser. Vi har diskuterat detta ämne i en och en halv månad nu, tror jag, men det går framåt i alla fall. Jag har också upptäckt att jag har en liten, liten crush på henne (och vill helst inte diskutera linser). Jag måste sluta med det. Det är inte hälsosamt att få crushes på folk hela tiden.

Imorgon får jag åtminstone pengar och ska fika järnet med mina älskade vänner. Nu behöver jag titta lite på film och varva ner.


KursivaLi

Idag kom det, ärligt, fram en sopgubbe till mig som sniffade i luften omkring mig och upplyste mig om att jag luktade gott. Sedan pekade han försynt på soppåsen han höll i handen och sa att sopor luktar ju inte så gott. Vad säger man? "Tack underliga man för att du tycker jag luktar godare än soporna du umgås med" eller "Tack lilla sopgubbe för att du luktar på mig offentligt". I vilket fall så borde jag kanske ta det som en komplimang. Jag luktar ju inte sopor i alla fall, och det är ju alltid nåt.

Jag har planerat jobb med pöjkens föräldrar idag och första riktiga utflykten blir till äventyrsbadet med Erik, Emma och Rasmus. Jag ser fram emot det jättemycket! Jag tror vi kommer ha väldigt kul eftersom vi båda tycker om vatten (och är barn i sinnet). Det var trevligt att planera och fika med Marit och Martin, och dessutom så är det näst intill ett drömjobb med flexibla arbetsgivare/vänner och en ursäkt att få leka. Jag är jätteglad för att jag får denna chansen! Dessutom känns det bra att få lite lön så att jag kan börja betala tillbaka de massiva skulderna jag har hos mamma och pappa. Det suger att vara fattig och låna pengar jämt och ständigt.

Imorgon ska jag plugga lite webbdesign och franska, sedan bär det av till Kalmar för fika och mys med Sara och Josefine. Jag ska också försöka klämma in ett besök på gamla arbetsplatsen och hälsa på de trevligt människorna där. Och kontakta csn. Usch.

Mimikry - En flicka som är stark
KursivaLi

Mina underbara mormorskängor kom idag! De är så vackra, och så förvånansvärt bekväma. Jag har stapplat runt lite i dem idag, och min nya fina kappa, och är faktiskt väldigt nöjd. Mycket bra köp. Dessutom välbehövligt för det var sjukt kallt ute idag.

Kvällen spenderades i Kalmar på gitarrkurs och universitetsbiblioteket. Det har varit en lugn och stressfri dag och snart är det nog dags att sova. Kroppen börjar att hinta om att den vill vila, och det är bäst att lyda innan den ångrar sig. Imorgon ska det läggas upp schema för nya jobbet, pluggas och tränas.

Oh, här är en liten sneak-peak på brevet som kommer skickas till Alexander Skarsgård inom kort:

Han är i Sverige för tillfället, enligt mina källor, och jag vill gärna få iväg brevet innan han åker tillbaka till True Blood-inspelningen igen. Längtar efter säsong 4 och en möjlig Sookie+Eric pairing. Bill kan få Sam istället. Håhå.


KursivaLi

Kärlek ska vara (och är) som kaffe; starkt, varmt och beroendeframkallande. Och det finns så många former att välja mellan. Kärlek till sin bästa vän. Kärlek till sin familj. Kärlek till en väns barn. Kärlek till en främling. Och den där upp-över-öronen-kärleken som får benen att dansa och rösten att sjunga alldeles av sig själva. Obesvarad, eller inte, så känns den. Allt som händer gör det av en anledning; och vissa händelser som inträffat på senaste tiden har fått mig att inse hur viktigt det är att låta sig själv älska och våga. Det låter lite hippie, men ibland är hippie bra. Vad jag önskar att jag kunde behålla den här känslan i en burk och ta upp och titta på den när jag känner mig nere.

Okej hjärna, nu gäller det. Ska du besegra ditt sötsug en gång för alla, eller ska du fortsätta vara slav åt sockret? Imorgon, ja du, då hjärna kommer du få en fetstor chock när du inser att du inte får mer socker-pumpade matvaror. Är det verkligen värt det när man mår så dåligt efteråt? Både psykiskt och fysiskt? Nej. Inte det minsta. Stackars dig hjärna, som får lov att dras med mig och mina impulser. Både sockerstopp och skivstång imorgon. Håhå.

Bloggen är uppdaterad och fin! Det var sjukt pilligt, men väldigt kul att faktiskt kunna förstå alla dessa kodmallar och siffror. Imorgon är det faktiskt meningen att jag ska börja läsa webbdesign, men det blir inte så eftersom NTI-skolan verkar ha problem med att göra saker rätt. Det ska bli roligt i alla fall, om nu skolan kan lösa skiten de har försatt mig i. Jag ska ringa till dem imorgon, plus att jag måste lösa situationen med CSN och kunskapsnavet. Stor suck. Men det kommer lösa sig. Jag är inte så bra på det där med tålamod ibland bara.

Jag har börjat tillverka en supersnygg halsduk till vintern som jag hoppas kommer bli klar innan det blir för kallt. Den är stickad med hålmönster i grå akryl-mix. Innan den är klar kommer den vara ungefär en och en halv meter lång och ihopsydd till ett stort O. Jag blev inspirerad av en underbar halsduk jag hittade på New Yorker när jag var urfattig. Men, tänkte jag, jag har stickor och massor av garn hemma som bara väntar på att få bli någonting fint. Jag började igår och har kommit en liten, liten bit. Den är väldigt bred också, så det kommer ta sin lilla tid. Jag håller tummarna för att minusgraderna håller sig borta en stund till.

Nu ska jag sova lite, och inte drömma mardrömmar. De förföljer mig lite för tillfället.
Who needs sleep - Barenaked Ladies

<3
KursivaLi

I morse vaknade jag av att jag skrek. Det har aldrig någonsin hänt mig förut och jag blev så chockad att jag bara låg där och stirrade upp i taket i flera minuter. Till slut somnade jag om igen och mardrömmen bara fortsatte som om jag aldrig vaknat. Jag väckte mig själv igen på samma sätt. Vad jag drömde om är hemskt personligt och inte det minsta roligt att berätta om. Dock tror jag att den här drömmen är inspirerad av verkliga händelser, vilket inte gör det hela så mycket bättre. Känslan från drömmen sitter liksom kvar i kroppen när man vaknar.

Mår lite bättre denna kväll om man ska jämföra med tidigare kvällar denna veckan. Ska krypa ner i min säng alldeles straxt och läsa En Geishas Memoarer för typ femtioelfte gången. Den är så sjukt bra att jag kan läsa om den och läsa om den utan att tröttna. Den, Da Vinci Koden och Twilight-serien kan jag knarka i oändlighet. Jag ska försöka glömma bort att skolan och csn bråkar med mig (bastards). Fast det är inte lätt. Det är mänskligt att fela, jag får försöka komma ihåg det när jag blir sådär förbenad på dem. Jag är oändligt tacksam över min tålmodiga familj, älskade Sara och alla gosiga djur som finns omkring mig. Jag vet allvarligt talat inte vad jag skulle vara utan er. Jag skull troligtvis ligga under min säng och hyperventilera.

Mamma lät mig använda sitt Ellos konto så att jag äntligen kan få en ny jacka och ett par vinterstövlar. Åh, lycka! Jag blir så pillimarisk och vill köpa allt, men jag var faktiskt väldigt duktig. Jag beställde två jackor (förhoppningsvis passar en av dem), ett par träningsbyxor till friskis och dessa underbara, fantastiska skor:

Det är ju så att man vill gråta, nästan. Jag har letat överallt efter ett par som inte kostar apa, och dessa är helt perfekta. Precis så som jag vill ha dem. <3 Kan knappt vänta på att de ska komma. Dessutom har Sara skickat ett paket på posten som jag längtar mig galen efter. Jag älskar att få post. Särskilt paket!

Nu: sängen. Inte: tänka. Bara: läsa.

KursivaLi

Jag är så trött. Och ledsen. Och trasig. Igår natt gick jag in i lillebrors rum och kollade så att han andades tre-fyra gånger. Lusten att väcka honom, för att vara säker på att jag kunde, var så stor att jag nästan inte kunde låta bli. Men han pratade en hel del i sömnen och snarkade, så jag hade egentligen inget att oroa mig för. Han var som vanligt igen.

Jag vaknade på tisdagsmorgonen och gick på toaletten. Jag mötte pappa i korridoren när han gick upp till jobbet. Sedan kunde jag inte somna om. Jag bara låg där och stirrade. Sedan hörde jag det konstiga ljudet, jag kunde inte ens säga vad det var som lät. Jag vet inte hur jag tänkte, men jag flög upp och sprang in i Eriks rum. Jag passerade mamma i korridoren. Det var så fruktansvärt tydligt att något var fel när jag hörde hans andetag och såg hur hans kropp rörde sig. Han vaknade inte när jag skakade om honom eller slog honom på kinderna. Han bara fortsatte vara sådär otäckt borta. Jag sprang tillbaka till mitt rum och hämtade mobiltelefonen, slog 112 för första gången i mitt liv och följde alla instruktioner jag fick. Jag är så tacksam för den lugna mannen på larmcentralen.

Ambulanspersonalen kom när jag satt med honom i knät på golvet och höll i honom så att hans huvud inte föll mot bröstkorgen. Han fick kramplösande medicin och efter en stund, det hela varade nog i tio minuter, så vaknade han till. Han trodde först att ambulansföraren var jag. Men när de rullade iväg honom var han helt vid medvetande och tog min hand i förbifarten. Det var hemskt att inte få åka med ambulansen, men jag och mamma ilade efter.

Jag förstår inte hur jag kunde vara så lugn. Nu när jag tänker tillbaka på det växer paniken till en boll i magen på mig. Jag vet inte vad lugnet kom ifrån, men det var inte förrän vi kom hem igårkväll som jag sprang in i en mental vägg av utmattning och panik. Men jag är stolt över mig själv. Stolt över att veta att jag kan vara så lugn och sansad i en situation som jag alltid varit (och fortfarande är) livrädd för. Stolt över att jag reagerade så snabbt utan att känna någonsomhelst rädsla när det verkligen gällde.

Jag älskar min familj så mycket. Det finns inga ord. Jag skulle göra allt för dem, om jag kunde. Nu kan jag bara be för att allt kommer bli bra igen och att alla jag älskar finns i min närhet.

Jag är sjukt trött idag efter en ganska så sömnlös natt. Jag försökte somna utan tabletter och fick därför ligga och stirra i taket mestadels av natten. Dumt beslut, och jag fick ändå använda piller för att somna sen. Bella sov som en stock efter dagens äventyr och snarkade nybadad och fluffig i mitt knäveck. Hon verkade riktigt glad och nöjd.

Jag, Marit och Ida begav oss ut i naturen igår med kamerorna i högsta hugg. Bella fick följa med som fripassagerare. Vi åkte till Penåsa och utforskade ödebyn där. Att trotsa terrängen var roligt, och vi hade en liten svart hundrumpa som guide. Hon var riktigt duktig på att följa stigen. När vi sedan kämpat, krupit, blivit rivna och fått spindelnät i munnen kom vi fram till ödebyn och insåg ganska snabbt att det hade varit lättare att ta den andra vägen. Men vi överlevde. Och fick lite motion på köpet.

 

 

 

 

Bella uppförde sig väldigt bra på utflykten, tiggande och vattenstänkande inräknat, men fick för sig att rulla sig i en av högarna som kossorna lämnat efter sig. Jag blev lite upprörd. Men hon fick som straff att bada när vi kom hem. Inte uppskattat.

 

 

Det var en jättefin dag, och Öland är så fruktansvärt vackert. Jag njöt och njöt.

KursivaLi

Nej, jag tror inte jag orkar hoppas mer. Det här går ju bara åt helvete. Jag slutar tänka på det här så mycket det bara går, puttar undan alla känslor, och försöker leva mitt liv som om jag aldrig känt nåt för dig. Det gör ju bara så jälva ont att jag blir tokig. Hur kan människor hantera det här?

God natt känslor, vila stilla i ert mörka hörn och stör mig inte.

 

Roslyn.

Är det verkligen fem dagar sen jag bloggade sist? Vad tiden flyger. Den liksom smiter lite omärkbart när man tittar åt ett annat håll. För övrigt är Franska1-kursen slut imorgon. Både sorgligt och otroligt skönt. Jag överlevde! Hurrah! Jag vill tacka mamma och varma koppen. Men, och det är ett ganska rungande men, på måndag börjar Franska2. Holy fruitsalad. Har ganska bra resultaten i kursen i alla fall, så jag tror jag hoppas lite på ett VG. Det hade varit sjukt roligt!

Igår kväll försvann tydligen elen på hela Öland. Jag hade precis gått upp ur badet och slängt på mig lite underkläder. Sen blev det mörkt. Och så fruktansvärt tyst. Jag utstötte ett svagt: "Hallååå...?" Och det tog inte så lång tid innan någon räddade mig ur mörkret, som tur var. Vi samlades i köket runt ljus och hade det förskräckligt trevligt, trots detta mörker. Det är inte ofta det är strömavbrott hos oss, så man var ju inte direkt beredd. Jag gick runt i köket med en ficklampa när elen kom tillbaka igen och höll på att dö av rädsla när alla ljud kom tillbaka igen. Våran köksfläkt låter förljävligt. Förbenade 80-talshus.

Jag behöver nog åka på spa eller liknande. Men jag lever åtminstone. Och jag har tid. Och tro. Jag behöver fokusera på allt det där som är bra och bara flyta med. Det är lite knepigt ibland, som resten av världen säkert redan märkt, men det skadar ju inte att försöka.

Men veckans stora plus kan sammanfattas ungefär såhär: Jag, Josefin och Sara har bestämt träff. Skivstången (och instruktören Magnus) är otroligt underbar. Mamma har köpt en ny dvd (med divx-stöd). Jag har klarat första franska-kursen. Jag har köpt massa nytt garn. Jag har fått umgås lite med en underbar människa (som borde vara min). Man ska uppskatta det lilla. Då mår man bäst.

Nu är det snart Biggest Loser, och det får jag inte missa. Det är ju final five för bövelen.

A bientôt!
KursivaLi

 

 

Hahahaha! *dör*

Jag är tydligen utmattad, stressad, kroniskt bakis och jävligt förkyld. Och lite gnällig också (som om det var något nytt). Jag tror egentligen allt beror på för mycket stressande. Jag behöver lugna ner mig, ta livet som det kommer och fortsätta ha min orubbliga tro på att allt kommer bli bra. Det är svårt att tänka ordentligt när man har feber dock. Sara sms:ade i morse och hade feber och var sjuk hon också. Stackars. Tror ni förkylning smittar genom sms? I så fall smittade hon mig nog i morse. Fy på sig. Hoppas du blir bra snart, sötaste, och att Jonas skämmer bort dig!

Igår började mina ögon bete sig väldigt konstigt. Pupillen i högra ögat var större an den vänstra. Jag avfärdade det först som linserna, men i morse när jag vaknade var det likadant igen. Jag googlade mig fram till svaret; jag är utmattad och stressad. Det kan hända ibland att pupillerna blir olika stora (att man har lite svårare att fokusera med blicken) när man är riktigt trött. Jag vet inte om det här har hänt mig förut. Nu när jag har linserna så har jag bättre koll på ögonen än jag hade innan. I vilket fall som helst så ser jag ganska rolig ut. Lite drogad, som Ida föreslog.