Så, jag sitter här och funderar på vad det är som gör mig till mig. Är det de extra kilona? Kärleken till blyertsfläckar på händerna eller behovet av kaffe? Jag vet inte så noga, men jag tror att jag är ungefär som mitt skrivbordshörn.

Väggen över skrivbordet är fylld med bilder av sånt som betyder mycket för mig. Litteratur, musik, familjen, politiska åsikter och film. På en hylla mitt i detta kaos står några av mina favoritförfattare uppradade: Austen, Green, Irving, Rowling. Små snidade träfigurer föreställande afrikanska djur kikar ner över hyllkanten och är allmänt bedårande. På skrivbordet finns det egentligen inte någon plats att skriva på. Vill man ha yta får man använda en metod som involverar fösa undan. Högtalare, pennor, andlösa antal ritblock och anteckningsblock, dvd's och PC-spel, pärlor, kakor, franska läroböcker, lavendelblommor, oljefärg, datorn, räkningar och oräkneliga koppar med kaffeskvättar tar plats på den lackade träytan. Över allt detta hänger en lampaslashmobil med lysande trollsländor som slänger ett mysigt ljus på tangentbord och oönskade räkningar.

Allt verkar samlas på hög här, tills jag bestämmer mig för att ordna upp det. Då är det prydligt ett litet slag.

Började dagen med en kopp kaffe, färg-ångor (inte helt frivilligt, men de nymålade delarna av huset är sjukt fina) och lite Rpattz. How To Be är en sjukt knepig film om tonåringen Art som inte riktigt har kommit på hur, ja, allt funkar helt enkelt. Han älskar musik, fast han är ganska dålig på det, och följer en självhjälpsbok som heter It's not your fault. Förhållandet mellan Art och förtfattare till den här boken är det klart bästa med filmen. Värd och se på grund av Rpattz ganska krystade, men ändå underhållande, skådespeleri.


För övrigt så har väl en stor portion av dagen gått åt till att fundera över saker som jag borde låta bli att fundera över. Telefonskräcken växer sig vild och galen och gör det, minst sagt, svårt att leva ett normalt liv. Kombinera telefonskräck med social fobi och du har ett säkert recept på katastrof. Jag önskar att det fanns en tablett som gjorde mig frisk. Som med öroninflammation. Ät de här tabletterna i en månad så är du frisk sen. Hade varit ganska bra. Det jobbigaste är nog ändå att ingen förstår vad jag är så rädd för. I don't blame them, though.

Men skitsamma. Ikväll ska jag på bio med familjen och äta en burgare på Donken. Skit i fobier, skit i tjocka lår, idag ska jag göra en av de få saker i livet som får mig att slappna av. Bio är en helt underbar verklighetsflykt.

KursivaLi