Här sitter jag i Sverige, det neutrala landet falukorv, tjugo år gammal och knappt torr bakom öronen. Jag påstår mig inte veta något alls om utrikespolitik eller efterdyningarna av en revolution, men jag påstår mig vara en revolutionsromantiker.

Mubarack står orubbligt kvar som landets ledare; lite som en trotsig femåring. Allt som fattas är att han tjurigt plutar med läpparna. Han försöker vinna sitt folks medlidande genom att påsta att hans liv har varit svårt. Visst, det kanske det har, Mubarack, men folkets vilja är tydlig: Just go. Nattens tal var som att hälla besin på elden och den flammar nu starkare än innan. De hundratusentals män och kvinnor som står samlade på torget tar av sig sina skor och viftar dem mot Mubaracks inställsamma ansikte.

Och här sitter jag, som sagt, i Sverige med mitt nybryggda kaffe och oroar mig för vilken buss jag ska ta till stan imorgon. Kontrasterna mellan mig och Egyptens upprörda folk är så stor att det är skrattretande. Men jag, trots min tillkortakommanden, är förtjust över det som händer i Egypten. Utan att propagera för våld står Egyptens folk enat och kräver det som är deras mänskliga rättighet; demokrati och frihet. Och inte nog med det, folket sammarbetar med militären för en fredslig process.

Trots att Egyptens folk nu står utan buss-och-tågförbindelser, mobilnät och internet så fortsätter de samlas på torget. Fler och fler för varje timme. Vissa har gått i flera timmar för att komma dit, eftersom bussarna inte går längre. Google har offentliggjort tre telefonnummer som man kan ringa till från Egypten och Twittra nyheter under taggen #egypt. Världen håller andan av upphetsning. Vad kommer nu att hända?

Jag upprepar en facebook-status jag använde igår: Alla verkar vilja att Mubarack ska avgå, förutom Mubarack. Take a hint?

Revolutionsromantikern har talat.


KursivaLi

P.S. Läs även andra bloggares åsikter om hosni mubarack, egypten, revolution, revolutionsromantiker, kairo, miljonmarschen