Jag är så trött. Och ledsen. Och trasig. Igår natt gick jag in i lillebrors rum och kollade så att han andades tre-fyra gånger. Lusten att väcka honom, för att vara säker på att jag kunde, var så stor att jag nästan inte kunde låta bli. Men han pratade en hel del i sömnen och snarkade, så jag hade egentligen inget att oroa mig för. Han var som vanligt igen.

Jag vaknade på tisdagsmorgonen och gick på toaletten. Jag mötte pappa i korridoren när han gick upp till jobbet. Sedan kunde jag inte somna om. Jag bara låg där och stirrade. Sedan hörde jag det konstiga ljudet, jag kunde inte ens säga vad det var som lät. Jag vet inte hur jag tänkte, men jag flög upp och sprang in i Eriks rum. Jag passerade mamma i korridoren. Det var så fruktansvärt tydligt att något var fel när jag hörde hans andetag och såg hur hans kropp rörde sig. Han vaknade inte när jag skakade om honom eller slog honom på kinderna. Han bara fortsatte vara sådär otäckt borta. Jag sprang tillbaka till mitt rum och hämtade mobiltelefonen, slog 112 för första gången i mitt liv och följde alla instruktioner jag fick. Jag är så tacksam för den lugna mannen på larmcentralen.

Ambulanspersonalen kom när jag satt med honom i knät på golvet och höll i honom så att hans huvud inte föll mot bröstkorgen. Han fick kramplösande medicin och efter en stund, det hela varade nog i tio minuter, så vaknade han till. Han trodde först att ambulansföraren var jag. Men när de rullade iväg honom var han helt vid medvetande och tog min hand i förbifarten. Det var hemskt att inte få åka med ambulansen, men jag och mamma ilade efter.

Jag förstår inte hur jag kunde vara så lugn. Nu när jag tänker tillbaka på det växer paniken till en boll i magen på mig. Jag vet inte vad lugnet kom ifrån, men det var inte förrän vi kom hem igårkväll som jag sprang in i en mental vägg av utmattning och panik. Men jag är stolt över mig själv. Stolt över att veta att jag kan vara så lugn och sansad i en situation som jag alltid varit (och fortfarande är) livrädd för. Stolt över att jag reagerade så snabbt utan att känna någonsomhelst rädsla när det verkligen gällde.

Jag älskar min familj så mycket. Det finns inga ord. Jag skulle göra allt för dem, om jag kunde. Nu kan jag bara be för att allt kommer bli bra igen och att alla jag älskar finns i min närhet.