Är det verkligen fem dagar sen jag bloggade sist? Vad tiden flyger. Den liksom smiter lite omärkbart när man tittar åt ett annat håll. För övrigt är Franska1-kursen slut imorgon. Både sorgligt och otroligt skönt. Jag överlevde! Hurrah! Jag vill tacka mamma och varma koppen. Men, och det är ett ganska rungande men, på måndag börjar Franska2. Holy fruitsalad. Har ganska bra resultaten i kursen i alla fall, så jag tror jag hoppas lite på ett VG. Det hade varit sjukt roligt!

Igår kväll försvann tydligen elen på hela Öland. Jag hade precis gått upp ur badet och slängt på mig lite underkläder. Sen blev det mörkt. Och så fruktansvärt tyst. Jag utstötte ett svagt: "Hallååå...?" Och det tog inte så lång tid innan någon räddade mig ur mörkret, som tur var. Vi samlades i köket runt ljus och hade det förskräckligt trevligt, trots detta mörker. Det är inte ofta det är strömavbrott hos oss, så man var ju inte direkt beredd. Jag gick runt i köket med en ficklampa när elen kom tillbaka igen och höll på att dö av rädsla när alla ljud kom tillbaka igen. Våran köksfläkt låter förljävligt. Förbenade 80-talshus.

Jag behöver nog åka på spa eller liknande. Men jag lever åtminstone. Och jag har tid. Och tro. Jag behöver fokusera på allt det där som är bra och bara flyta med. Det är lite knepigt ibland, som resten av världen säkert redan märkt, men det skadar ju inte att försöka.

Men veckans stora plus kan sammanfattas ungefär såhär: Jag, Josefin och Sara har bestämt träff. Skivstången (och instruktören Magnus) är otroligt underbar. Mamma har köpt en ny dvd (med divx-stöd). Jag har klarat första franska-kursen. Jag har köpt massa nytt garn. Jag har fått umgås lite med en underbar människa (som borde vara min). Man ska uppskatta det lilla. Då mår man bäst.

Nu är det snart Biggest Loser, och det får jag inte missa. Det är ju final five för bövelen.

A bientôt!
KursivaLi