Varje gång jag tittar ut genom fönstret och ser snön känner jag en speciell känsla i magen. Det är som att julkänslan automatiskt infinner sig när jag ser snö. Jag känner att varje år blir julkänslan mer och mer påtaglig. Är det inte så att julen ska vara viktigast när man är barn? Jag tror att det går åt andra hållet för mig. Jag blir bara mer och mer fäst vid julen. Kanske för att jag har vänner som betyder otroligt mycket. Kanske för att jag mår bättre nu än jag gjort på länge. Kanske för att julen har ett värde nu som den aldrig haft förut. Men lite melankoli finns där också. För jag önskar jag var modig nog att göra snöänglar med någon som betyder mycket. 

Imorgon ska jag till sjukhuset och träffa en läkare angående min senaste ändring i medicinen. Jag tycker att det har gått väldigt bra med den här sorten och har inte fått så många biverkningar som jag väntat mig. Vi ska också diskutera KBT-terapi. Jag tror att det är steget jag behöver ta för att begränsningarna i mitt liv ska bli mindre påtagliga. Jag tänker inte ljuga, det är mycket som är svårt för mig att göra och ibland mår jag väldigt dåligt över det. Och KBT kan hjälpa mig att må bättre. Hjälpa mig att våga (och kanske finna någon att göra snöänglar med).

Jag hittade en gammal bild på hårddisken som gjorde mig chockad. När jag var yngre tyckte jag att jag var fet, ful och knäpp. Men när jag tittar på bilden tycker jag att jag var söt. Och smal. Och ganska normal. Min uppfattning av mig själv har alltid varit lite "off" och jag önskar verkligen att den inte var det. Men jag försöker att se på mig själv som en vacker varelse med intelligens och värde. Jag försöker komma ihåg vad en speciell person sa till mig för inte så länge sedan. Jag försöker komma ihåg att jag är fantastisk. Och älskad.


Bilden är tagen i Februari 2008.

Nu ska jag krypa i säng och läsa en ganska fånig (men väldigt bra) bok. En sån som man inte behöver anstränga sig för att läsa. 

KursivaLi