Det är nästan det mysigaste som finns att bli väckt av en illaluktande hundgäspning i ansiktet och tassande på armen. Människa, hallå, jag vill gosa nu! Vakna! Då gäspar man tillbaka och slänger täcket över huvudet på henne. Rsultatet blir våldsamt gos och trivsamt knorrande. En blöt nos i armvecket och en slick på näsan gör väl morgonen för vem som helst?



Efter frukosten promenerade jag och Bella till kommunkontoret för att posta ett brev till min chef. Det är underbart att vara ute och gå med henne nu för tiden. Hon har liksom lärt sig vart den osynliga gränsen går. Hon vet att det är okej att dra ut kopplet på min vänstra sida, för där kör det inga bilar och är säkert. Hon vet också att det är okej att stanna och sniffa på saker, så länge som man hinner i fatt igen innan kopplet tar stopp. Det stora nej-momentet är att rusa förbi mig och att gå framför mina ben, något som hon nästan helt har slutat med.



Den enda gången när Bella vill rusa förbi är när hon vet att vi snart är hemma; då blir det ibland dragkamp emellan oss. Ett supereffektivt knep finns dock att ta till när det är vattenpölar eller lerigt vid vägkanten. Då går man så nära vattenpölarna att hon inte kan tränga sig förbi utan att sätta tassarna i vattnet. En liten renlig Schipperke sätter inte fötterna i äckelpäckel i första taget. Om vatten saknas får man ta till andra knep och vara lite uppfinningsrik. Jag är lite mer envis än Bella, så jag vinner många små segrar. 



Bella har blivit min hund, på något vis. Hon har bestämt sig för att vara min sängkamrat och soffgosare. Och jag älskar henne fruktansvärt mycket. Hundkärlek är underbart.


KursivaLi

hund, lydnadsträning, kärlek, hundälskare