Kärlek ska vara (och är) som kaffe; starkt, varmt och beroendeframkallande. Och det finns så många former att välja mellan. Kärlek till sin bästa vän. Kärlek till sin familj. Kärlek till en väns barn. Kärlek till en främling. Och den där upp-över-öronen-kärleken som får benen att dansa och rösten att sjunga alldeles av sig själva. Obesvarad, eller inte, så känns den. Allt som händer gör det av en anledning; och vissa händelser som inträffat på senaste tiden har fått mig att inse hur viktigt det är att låta sig själv älska och våga. Det låter lite hippie, men ibland är hippie bra. Vad jag önskar att jag kunde behålla den här känslan i en burk och ta upp och titta på den när jag känner mig nere.